Alla blir äldre men det blir inte så påtagligt när det gäller folk man umgås med varje dag. Visst, folk ramlar ut ur den ena skolan efter den andra och skaffar barn och viktiga jobb för att få kulorna att rulla in. Men det är inte förrän man plötsligt (facebook) får kontakt med gamla vänner från högstadiet och gymnasiet som man inser att tiden går verkligen. Den stegar framåt med stora steg och det finns inget någon kan göra åt den. Facebook-chock kanske skulle bli ett nytt ord som förklarar vad som sker när man skummar genom foton på en gammal väns profil och tänker: -Vad fan hände egentligen!? Du som var så .... och vi som ... som fan ... men nu ... va?!
   Hon som alla sa var så lätt att få omkull läste till läkare. Det har man ju hört talas om men när man får se henne stå framför villan med tre ungar och make och ser sådär mamma-trött ut. Då undrar man: -Vad fan hände egentligen? Och han som alltid fixade alla fester och var 'tjena-mannen' med alla vakter och kunde få vilken tjej han ville. Han sitter på fotot i en industrilokal med nakna brudar på väggarna och gräver djupt med sina oljiga händer i en blå plastmatlåda. -Vad fan hände egentligen?

Men sen finns alla de där som aldrig förändras. Alla de där killarna och tjejerna som folk sen man slutade gymnasiet har tjatat och klagat på och sagt: -Ta tag i ditt liv för fan. Skaffa dig ett riktigt jobb. Gå och klipp dig. De som har struttat runt på 15 olika kneg och försökt få vardagen att gå runt genom att hela tiden göra det som känns rätt för stunden.
   De människorna ser precis likadana ut som de alltid gjort. Varför är det så?

Jag är ensam i en hel vecka. Eller gräsänkling närmare bestämt. Min sambo har åkt på semester med vänner och jag är kvar i stan. Eller riktigt ensam är jag väl inte heller. Jag har två hundar, salukis, som håller mig sällskap. Men förutom dessa ting så är jag ensam, riktigt ensam. I en stad där jag inte känner någon. Eller några känner jag väl kanske. Jag har ju en del spelkamrater förstås. Men de är inga jag umgås med privat. Om man inte kallar att spela musik att umgås då förstås. För det kanske man gör. Under bestämda former i så fall. Man kanske alltid umgås under bestämda former förresten. Hur skulle det annars se ut? Om man umgicks under obestämda former menar jag. Då kunde det ju gå hur som helst. Folk kanske klädde av sig alla kläderna, eller blev drängfulla och kastade flaskor, eller badade i prydnadsfontäner, eller klättrade upp på tak, eller gjorde inbrott i bilar, eller bråkade offentligt, eller kissade på offentliga platser. Vi närmare eftertanke skulle man nog vara tonåring om man umgicks under obestämda former.