Jag är ensam i en hel vecka. Eller gräsänkling närmare bestämt. Min sambo har åkt på semester med vänner och jag är kvar i stan. Eller riktigt ensam är jag väl inte heller. Jag har två hundar, salukis, som håller mig sällskap. Men förutom dessa ting så är jag ensam, riktigt ensam. I en stad där jag inte känner någon. Eller några känner jag väl kanske. Jag har ju en del spelkamrater förstås. Men de är inga jag umgås med privat. Om man inte kallar att spela musik att umgås då förstås. För det kanske man gör. Under bestämda former i så fall. Man kanske alltid umgås under bestämda former förresten. Hur skulle det annars se ut? Om man umgicks under obestämda former menar jag. Då kunde det ju gå hur som helst. Folk kanske klädde av sig alla kläderna, eller blev drängfulla och kastade flaskor, eller badade i prydnadsfontäner, eller klättrade upp på tak, eller gjorde inbrott i bilar, eller bråkade offentligt, eller kissade på offentliga platser. Vi närmare eftertanke skulle man nog vara tonåring om man umgicks under obestämda former.