Alla blir äldre men det blir inte så påtagligt när det gäller folk man umgås med varje dag. Visst, folk ramlar ut ur den ena skolan efter den andra och skaffar barn och viktiga jobb för att få kulorna att rulla in. Men det är inte förrän man plötsligt (facebook) får kontakt med gamla vänner från högstadiet och gymnasiet som man inser att tiden går verkligen. Den stegar framåt med stora steg och det finns inget någon kan göra åt den. Facebook-chock kanske skulle bli ett nytt ord som förklarar vad som sker när man skummar genom foton på en gammal väns profil och tänker: -Vad fan hände egentligen!? Du som var så .... och vi som ... som fan ... men nu ... va?!
   Hon som alla sa var så lätt att få omkull läste till läkare. Det har man ju hört talas om men när man får se henne stå framför villan med tre ungar och make och ser sådär mamma-trött ut. Då undrar man: -Vad fan hände egentligen? Och han som alltid fixade alla fester och var 'tjena-mannen' med alla vakter och kunde få vilken tjej han ville. Han sitter på fotot i en industrilokal med nakna brudar på väggarna och gräver djupt med sina oljiga händer i en blå plastmatlåda. -Vad fan hände egentligen?

Men sen finns alla de där som aldrig förändras. Alla de där killarna och tjejerna som folk sen man slutade gymnasiet har tjatat och klagat på och sagt: -Ta tag i ditt liv för fan. Skaffa dig ett riktigt jobb. Gå och klipp dig. De som har struttat runt på 15 olika kneg och försökt få vardagen att gå runt genom att hela tiden göra det som känns rätt för stunden.
   De människorna ser precis likadana ut som de alltid gjort. Varför är det så?