Det är kallt på morgonen i Falun. Min tjej vägrar köra bil när det är halt vilket innebär att jag får figurera som världens mest underbetalda chaufför. Dessutom var jag tvungen att vara i studion halv 8 på morgonen för att förbereda trumlektioner då första eleven kommer kl 8. Så efter vi båda halkande upptäckt att vår ena hund Tooka bestämt sig för att lätta på trycket i hallen, bland de ännu inte slängda färgburkarna, hoppade vi snabbt in i Ford Ecoflexen och sällade oss till den samlande skara arbetare som trängs kring Faluns trettioelva minirondeller. Tio minuter senare sitter jag i studion och försöker knåpa ihop något som inte är för lätt och inte för svårt att ta till sig på de 20 minuter lektion varje elev har till sitt förfogande.
   När jag började spela trummor för ... 19?! år sedan hade jag en lärare som var riksexpert på att lägga energi på fel saker. Han satte oss på tidsödande och långtråkiga teknikövningar som skulle brutit ner vilken rysk terrorist som helst i ett förhörsrum. Så här i efterhand har det givetvis varit supernyttigt att ha gått genom alla de där övningarna men det var många gånger man bröt ihop som 12-13-åring och skrek till sin tröstande far att man aldrig ville sätta sin fot i den där mögliga lokalen i Musikskolans källare. Min lärare var en väldigt fin person men ibland kändes det som om han borde lagt mer energi på motivation och inspiration än på saker och ting som kunde kommit när alla de andra saker redan fanns på plats. Så jag hoppas att mina elever tycker det är lite roligare att gå till lektionerna än vad jag tyckte de där första åren.

I morse hade jag en elev som aldrig upphör att förundra. Första gången jag träffade honom var han väldigt blyg och hade sin mamma med sig på lektionen. Han hade inte spelat speciellt länge och det var svårt att känna vem den här unge individen var. Jag började rätt snabbt att uppmuntra minsta lilla steg i rätt riktning han tog för att plocka upp det där självförtroendet som är så viktigt när man håller på med konstnärliga saker. Och gissa om det var rätt taktik! Nu kopplar han mer än dubbelt så snabbt än vad alla mina elever gör. För att spä på det hela ytterliggare talade jag med hans mor i telefon häromveckan och sa då att jag tyckte hennes son var en mycket lättlärd individ som ligger långt före alla de andra eleverna. Mamman blev så stolt att hon nästan började gråta i telefonen. -Ja, sa hon. Jag tror nog det här är hans grej faktiskt!

Det är synd att man inte skaffade sig den där lärarexamen. :-) Men, för att riktigt komma i stämning nu när siluetten i 'headern' ovan har tagit på sig julslipsen och allt så tänkte jag bjuda på ett litet julklipp. Ha det fint så länge och se till så att tomtenissarna har att göra ända fram till julvakan!

/Jonnie