Nu är jag inne på min fjärde dag som sjukling. Men trots hela den tråkiga biten, med själva sjukdomen, så finns där en himla massa andra lite småmärkliga saker som även om de är lite äckliga, piggar upp. Grannar. Jag har upptäckt att jag har grannar. Tydligen är det så att om man bor i lägenhet, vilket jag gör, så bor det andra människor i direkt anslutning till den egna bostaden. Ovanför, vid sidan om och under. Det verkar som om man försöker få in så många människor som möjligt på så liten plats som möjligt. Precis som man gör med ett kontorslandskap med en massa bås eller med vaakumförpackade matvaror. Dessutom verkar det finnas ett likadant komplex rakt över gatan. Det är en väldigt smal gata och vi har väldigt stora fönster så ibland känns det nästan som om man bor i samma lägenhet som personerna mitt emot. Vilket är lite irriterande för de lyssnar ju aldrig på vad man säger. Som om man bodde med döva människor.
   Men när man är sjuk har man mer tid över till att studera deras vanor och rutiner. Och hela den där filosofin om att vi alla är likadana tror jag inte ett smack på. Exempelvis, jag sitter aldrig naken vid fönstret och surfar. Åtminstone inte om fönstrets underkant ligger lägre än mina privata regioner.

Så nu sitter jag här i vardagsrummet och försöker att inte titta. Tror jag ska leta upp ett stort ark, skriva 'Man ser den' och hänga upp det i fönstret.