Alla blir äldre men det blir inte så påtagligt när det gäller folk man umgås med varje dag. Visst, folk ramlar ut ur den ena skolan efter den andra och skaffar barn och viktiga jobb för att få kulorna att rulla in. Men det är inte förrän man plötsligt (facebook) får kontakt med gamla vänner från högstadiet och gymnasiet som man inser att tiden går verkligen. Den stegar framåt med stora steg och det finns inget någon kan göra åt den. Facebook-chock kanske skulle bli ett nytt ord som förklarar vad som sker när man skummar genom foton på en gammal väns profil och tänker: -Vad fan hände egentligen!? Du som var så .... och vi som ... som fan ... men nu ... va?!
   Hon som alla sa var så lätt att få omkull läste till läkare. Det har man ju hört talas om men när man får se henne stå framför villan med tre ungar och make och ser sådär mamma-trött ut. Då undrar man: -Vad fan hände egentligen? Och han som alltid fixade alla fester och var 'tjena-mannen' med alla vakter och kunde få vilken tjej han ville. Han sitter på fotot i en industrilokal med nakna brudar på väggarna och gräver djupt med sina oljiga händer i en blå plastmatlåda. -Vad fan hände egentligen?

Men sen finns alla de där som aldrig förändras. Alla de där killarna och tjejerna som folk sen man slutade gymnasiet har tjatat och klagat på och sagt: -Ta tag i ditt liv för fan. Skaffa dig ett riktigt jobb. Gå och klipp dig. De som har struttat runt på 15 olika kneg och försökt få vardagen att gå runt genom att hela tiden göra det som känns rätt för stunden.
   De människorna ser precis likadana ut som de alltid gjort. Varför är det så?

Jag är ensam i en hel vecka. Eller gräsänkling närmare bestämt. Min sambo har åkt på semester med vänner och jag är kvar i stan. Eller riktigt ensam är jag väl inte heller. Jag har två hundar, salukis, som håller mig sällskap. Men förutom dessa ting så är jag ensam, riktigt ensam. I en stad där jag inte känner någon. Eller några känner jag väl kanske. Jag har ju en del spelkamrater förstås. Men de är inga jag umgås med privat. Om man inte kallar att spela musik att umgås då förstås. För det kanske man gör. Under bestämda former i så fall. Man kanske alltid umgås under bestämda former förresten. Hur skulle det annars se ut? Om man umgicks under obestämda former menar jag. Då kunde det ju gå hur som helst. Folk kanske klädde av sig alla kläderna, eller blev drängfulla och kastade flaskor, eller badade i prydnadsfontäner, eller klättrade upp på tak, eller gjorde inbrott i bilar, eller bråkade offentligt, eller kissade på offentliga platser. Vi närmare eftertanke skulle man nog vara tonåring om man umgicks under obestämda former.

Nu är jag inne på min fjärde dag som sjukling. Men trots hela den tråkiga biten, med själva sjukdomen, så finns där en himla massa andra lite småmärkliga saker som även om de är lite äckliga, piggar upp. Grannar. Jag har upptäckt att jag har grannar. Tydligen är det så att om man bor i lägenhet, vilket jag gör, så bor det andra människor i direkt anslutning till den egna bostaden. Ovanför, vid sidan om och under. Det verkar som om man försöker få in så många människor som möjligt på så liten plats som möjligt. Precis som man gör med ett kontorslandskap med en massa bås eller med vaakumförpackade matvaror. Dessutom verkar det finnas ett likadant komplex rakt över gatan. Det är en väldigt smal gata och vi har väldigt stora fönster så ibland känns det nästan som om man bor i samma lägenhet som personerna mitt emot. Vilket är lite irriterande för de lyssnar ju aldrig på vad man säger. Som om man bodde med döva människor.
   Men när man är sjuk har man mer tid över till att studera deras vanor och rutiner. Och hela den där filosofin om att vi alla är likadana tror jag inte ett smack på. Exempelvis, jag sitter aldrig naken vid fönstret och surfar. Åtminstone inte om fönstrets underkant ligger lägre än mina privata regioner.

Så nu sitter jag här i vardagsrummet och försöker att inte titta. Tror jag ska leta upp ett stort ark, skriva 'Man ser den' och hänga upp det i fönstret.
  

Jaha, då var man här igen. Samma visa varje år. Man lyckas vara friskt och kry hela året och börjar nästan tror att man är en sådan där övermänniska som står över alla värdsliga ting som förkylningar och sjukdomar men icke sa Nicke ... (vem fan det nu är?). I november månad slår den ner ordentligt i sängen. Eller snarare smyger sig på ordentligt. Första gången man misstänker något är i det där mystiska tillståndet mellan sömn och vakenhet då man kan styra sina drömmar. Då känner man ett stilla kliande och killande i halsen när man sväljer och så tänker man: -Jaha, då var man här igen! Tre dagar senare ligger man med en alldeles för stor termometer i halsen, nerkurad i vardagsrumssoffan med täcke och kuddar och önskar att man hade någon som kunde gå ut med hundarna så man slapp missa Oprah, Dr Phil och Judge Judy. Mjölken man drack till pepparkakorna tre timmar tidigare står fortfarande på bordet och de tre sensate samtalen på mobilen har plockats upp av telefonsvararen då man helt enkelt inte orkade resa sig. Men så tänker man, snart är det jul och då får man presenter. Så för att fira det faktum att julen snart är kommen vill jag bjuda på min absoluta favoritjullåt. 'This Christmas' med Donny Hathaway:

  

I morse vaknade jag med ont i halsen, huvudvärk och en rad ytterst märkliga drömmar som jagat mig från djup sömn till yrvakenhet. Den mest otäcka drömmen involverade en av mina två hundar, Tooka, som är en 8-månaders saluki med alldeles för lite aptit. Energi och livsglädje har hon så det räcker och blir över men mat? ... Nja. Inte så roligt såvida man inte får sitta och knapra på en tjurmuskel eller en flottig grisknorr eller nåt annat vidrigt djuraffärerna har bestämt att vi ska plocka med oss hem till våra rena, städade hem.
   Men, i nattens mardröm var Tooka inte alls någon benig saluki som nästan ramlar omkull när hon skakar ur de sista vattendropparna ur pälsen efter en promenad i regnet. Nej, i drömmen verkade de ha korsat henne med en Belgian Blue. Hon såg ut som en blandning mellan en ståtlig alv ur Sagan om Ringen-filmerna och Hulk Hogan. Men givetvis lika tillgiven och kontaktsökande som hon alltid är. Det var nog snarare jag som inte var så speciellt sugen på att sitta i soffan och killa Hulk Hogan under hakan och säga: -Duktig flicka! (Tooka är en tik.)

Resten av natten drömde jag om en öken i ett radhusområde som spottade ur sig nyfödda Borzoi-valpar. Någon som är sugen på att tyda mina drömmar?

Det är kallt på morgonen i Falun. Min tjej vägrar köra bil när det är halt vilket innebär att jag får figurera som världens mest underbetalda chaufför. Dessutom var jag tvungen att vara i studion halv 8 på morgonen för att förbereda trumlektioner då första eleven kommer kl 8. Så efter vi båda halkande upptäckt att vår ena hund Tooka bestämt sig för att lätta på trycket i hallen, bland de ännu inte slängda färgburkarna, hoppade vi snabbt in i Ford Ecoflexen och sällade oss till den samlande skara arbetare som trängs kring Faluns trettioelva minirondeller. Tio minuter senare sitter jag i studion och försöker knåpa ihop något som inte är för lätt och inte för svårt att ta till sig på de 20 minuter lektion varje elev har till sitt förfogande.
   När jag började spela trummor för ... 19?! år sedan hade jag en lärare som var riksexpert på att lägga energi på fel saker. Han satte oss på tidsödande och långtråkiga teknikövningar som skulle brutit ner vilken rysk terrorist som helst i ett förhörsrum. Så här i efterhand har det givetvis varit supernyttigt att ha gått genom alla de där övningarna men det var många gånger man bröt ihop som 12-13-åring och skrek till sin tröstande far att man aldrig ville sätta sin fot i den där mögliga lokalen i Musikskolans källare. Min lärare var en väldigt fin person men ibland kändes det som om han borde lagt mer energi på motivation och inspiration än på saker och ting som kunde kommit när alla de andra saker redan fanns på plats. Så jag hoppas att mina elever tycker det är lite roligare att gå till lektionerna än vad jag tyckte de där första åren.

I morse hade jag en elev som aldrig upphör att förundra. Första gången jag träffade honom var han väldigt blyg och hade sin mamma med sig på lektionen. Han hade inte spelat speciellt länge och det var svårt att känna vem den här unge individen var. Jag började rätt snabbt att uppmuntra minsta lilla steg i rätt riktning han tog för att plocka upp det där självförtroendet som är så viktigt när man håller på med konstnärliga saker. Och gissa om det var rätt taktik! Nu kopplar han mer än dubbelt så snabbt än vad alla mina elever gör. För att spä på det hela ytterliggare talade jag med hans mor i telefon häromveckan och sa då att jag tyckte hennes son var en mycket lättlärd individ som ligger långt före alla de andra eleverna. Mamman blev så stolt att hon nästan började gråta i telefonen. -Ja, sa hon. Jag tror nog det här är hans grej faktiskt!

Det är synd att man inte skaffade sig den där lärarexamen. :-) Men, för att riktigt komma i stämning nu när siluetten i 'headern' ovan har tagit på sig julslipsen och allt så tänkte jag bjuda på ett litet julklipp. Ha det fint så länge och se till så att tomtenissarna har att göra ända fram till julvakan!

/Jonnie

När jag flyttade upp hit till Falun från Malmö, en kall marsdag för 8 månader sen, tyckte jag att kullar och kuperad terräng var något av det mest exotiska jag upplevt sen en vinter i V-Ö för ca 20 år sen när det snöade så kraftigt att vi var tvungna att stanna hemma från skolan. 'På min gata i stan', dvs. Davidshalls Torg i Malmö, finns det ingen kuperad terräng men barnen ägnar sig åt andra aktiviteter istället. Att smälla smällare är till exempel något som är tillåtet från och med den dagen den första snön faller någonstans i Sverige. Oavsett om det är 150 mil till den platsen. I Malmö behöver barnen heller inte vara under vuxen tillsyn för att smälla smällare eller skjuta iväg raketer. Det räcker med att det finns någon med mobiltelefon i närheten som skulle kunna ringa sin storebror om något skulle gå snett. På de stora torgen ägnar man sig även åt prickskytte med raketer. Givetvis mot folk man inte känner för man vill ju inte skada kompisarna. Nyårsafton i Malmö påminner lite om slaget vid Narva, ni vet den gången då den där stora svenska kungen spöade skiten ur den där stora ryske Peter.
   Om man är inomhus kan det vara rätt vackert att stå och titta i fönstret på alla glada nyårsfirare men se till att du har treglas för annars riskerar du att få glas i ansiktet. Vill du dessutom ägna dig åt att faktiskt titta på raketerna så bör du ha en taklägenhet eller bo i ett hus vid ett torg eller annan öppen plats. Annars kommer röken ligga så tät kring tolvslaget att du får en häftigare upplevelse om du tittar på raketerna i Stockholm istället, på TV. 
   Du bör förse dig med alla tänkbara plåster, bandage, värktabletter m.m. utifall något oförutsett skulle ske. Att ta sig till akuten om någon skadat sig kommer inte på tal. För det första kommer personen och dennes följe samla på sig ytterliggare skador av allvarligare karaktär på väg till akuten och för det andra lär ni sitta och vänta på att få träffa en läkare till någon gång i påsk.

Men vänta nu! Ni kanske tror att jag överdriver. Inte då! Kolla in denna videon från Möllevångstorget i Malmö nyårsafton 2007:


Men nyårsfirandet i Malmö är inte bara av ondo. Om du och din familj vill ha tag i billiga nyårsraketer brukar det vara mycket trevligt att ta med hela familjen på en utflykt till hamnen. Led ungarna och frugan genom första bästa uppklippta hål i stänglsen kring kontinentens lastbilsparkeringar och haffa någon av alla de män i bomberjackor och ekollonmössor som smyger kring containrarna. De har alltid det bästa priset. De brukar dessutom sitta på julrushens Nintendo-spels-leverans vilket kan vara till fördel då mamma och pappa vill smyga iväg och ta tag i det där man bara gör en gång om året när man nått den åldern.

Så God Jul och Gott Nytt År på er där nere i Skåneland. Vem vet! Vi kanske ses i snökaoset!

/Jonnie